Åsa, 54 år

Utsattes för fysiskt våld

”Första gången han slog mig blev jag mest chockad. Vi hade varit tillsammans länge och även om relationen under flera år präglats av kontroll, hårda ord och hans dåliga humör hade jag aldrig trott att det skulle bli fysiskt. Efteråt bad han om ursäkt och sa att det aldrig skulle hända igen. Jag ville så gärna tro honom, och trodde honom. Samtidigt började något förändras inom mig efter den kvällen.

När jag kände att stämningen höll på att vända läste jag av allt. Hans steg i hallen, tonlägen i rösten och små signaler och gester. Det var som att kroppen hela tiden försökte ligga steget före.

Under åren som följde så blev jag utsatt för fysiskt våld många gånger. Ibland knuffar, ibland hårda grepp och stryptag eller slag och sparkar. Men värst var nog ändå rädslan och osäkerheten som tog över hela livet mellan händelserna. Jag skämdes så mycket över situationen. Hur kunde jag, som var i femtioårsåldern, tillåta mig själv att bli slagen? Jag borde väl vara starkare än så här? Jag hade dessutom en hög position på jobbet och fungerade bra inför andra människor, vilket nästan gjorde det ännu svårare att förstå hur illa jag egentligen mådde. Alla tyckte jämt att jag var så glad och rolig.

Till slut orkade jag inte bära det själv mer så jag kontaktade Malmö Barn- och Kvinnojour som jag hört gott om genom en vän som tidigare var utsatt. När de frågade om jag ville gå i samtal hos en kurator på jourens samtalsmottagning så tvekade jag först, men kände sedan att jo, jag måste göra det här. Det var första gången någon såg helheten i det jag levde med. Inte bara själva våldet, utan också rädslan, anpassningen och hur långsamt man kan brytas ner över tid. I samtalen fick jag hjälp att förstå mina egna reaktioner och varför det varit så svårt att lämna trots att jag visste att relationen skadade mig. Det tog tid innan jag slutade känna skuld och började se på mig själv med mer omtanke. Det kvittade att jag hade livserfarenhet och en hög position på jobbet. Alla kan utsättas.

Idag lever jag inte längre kvar i relationen. Jag känner mig fortfarande inte helt läkt än, men jag lever inte längre med samma rädsla varje dag.”

Berättelsen är fiktiv men bygger på situationer som jouren möter i sitt arbete.