Åsa, 54 år

Utsattes för fysiskt våld

Första gången han slog mig blev jag mest chockad. Vi hade varit tillsammans i flera år och även om relationen under en lång tid präglats av kontroll, hårda ord och hans ilska, trodde jag aldrig att det skulle bli fysiskt. Efteråt bad han om ursäkt och sa att det aldrig skulle hända igen. Jag ville så gärna tro honom – och trodde honom. Samtidigt började något förändras inom mig efter den kvällen.

När jag kände att det började bli dålig stämning så läste jag av allt. Hans steg i hallen, tonläget och små signaler och gester. Det var som om kroppen hela tiden ville ligga steget före.

Under åren som följde så blev jag utsatt för fysiskt våld många fler gånger. Ibland knuffar, ibland hårda grepp och stryptag eller slag och sparkar. Men värst var nog ändå rädslan, osäkerheten och skammen som tog över hela livet mellan händelserna. Hur kunde jag, som var i femtioårsåldern, tillåta mig själv att bli slagen? Jag borde väl vara starkare än så här? Jag hade dessutom en hög position på jobbet och fungerade bra inför andra människor, vilket nästan gjorde det ännu svårare att förstå hur dåligt jag egentligen mådde. Alla tyckte jämt att jag var så glad och rolig.

Till slut orkade jag inte bära det själv mer så jag kontaktade Malmö Barn- och Kvinnojour, som jag hade hört gott om genom en vän som tidigare hade varit utsatt. När de frågade om jag ville gå i samtal hos en kurator på jourens samtalsmottagning så tvekade jag först, men kände sedan att jo, jag måste göra det här.

Det var första gången någon såg helheten i det jag levde med. Inte bara själva våldet, utan också rädslan, anpassningen och hur jag brutits ner över tid. I samtalen fick jag hjälp att förstå mina egna reaktioner och varför det hade varit så svårt att lämna, trots att jag visste att relationen skadade mig. Det tog tid innan jag började se på mig själv med mer omtanke, och där vill jag verkligen säga en sak till andra kvinnor: Det kvittar vem du är, hur du är som person eller vad du jobbar med. Alla kan bli utsatta.

Idag lever jag ensam. Jag känner mig fortfarande inte helt läkt, men jag är i alla fall inte rädd hela tiden.

Berättelsen är fiktiv men bygger på situationer som jouren möter i sitt arbete.