Helena, 46 år

Utsattes för psykiskt våld

”Om någon hade frågat mig för några år sedan om jag levde i en våldsam relation så hade jag sagt nej direkt. Det fanns inga slag och inga synliga blåmärken. Därför tog det så lång tid innan jag förstod hur mycket relationen faktiskt hade förändrat mig.

I början var han otroligt omtänksam och väldigt närvarande. Men med tiden började små kommentarer smyga sig in. Han kunde skämta om mig inför andra, ifrågasätta mina beslut eller få mig att känna mig överdrivet känslig när jag blev ledsen. Till slut började jag tvivla på mig själv nästan hela tiden.

Jag tänkte på hur jag formulerade mig, undvek ämnen som jag visste kunde skapa konflikt, och jag försökte hela tiden hålla rätt stämning hemma. Det kändes som att jag långsamt blev mindre och mindre som person. Samtidigt fungerade livet utåt. Jag gick till jobbet, träffade människor och försökte hålla ihop vardagen. Ingen omkring mig förstod hur dåligt jag faktiskt mådde.

Det som till slut fick mig att söka hjälp var egentligen att jag inte längre kände igen mig själv. Jag hade blivit osäker, rädd för konflikter och började isolera mig från människor som jag tidigare hade stått nära.

Jag ringde Barn- och Kvinnojours stödlinje och för första gången kände jag att någon lyssnade på mig. Och på mina tankar. Kort därpå fick jag träffa en kurator på deras samtalsmottagning. I samtalen började jag förstå vad psykiskt våld kan göra med en människa över tid. Kuratorn hjälpte mig att sätta ord på sådant som jag länge hade försökt förminska och bortförklara. Det betydde så mycket att någon såg allvaret i det som jag berättade, även utan blåmärken eller tydliga bevis.

Idag arbetar jag fortfarande med att bygga upp min självkänsla igen. Men jag litar mer på mina egna känslor nu och jag går inte längre runt och tror att allt alltid är mitt fel. Och jo, efter ett tag kände jag mig starkare och redo att lämna min partner.”

Berättelsen är fiktiv men bygger på situationer som jouren möter i sitt arbete.