Helena, 46 år

Utsattes för psykiskt våld

Om någon hade frågat mig för ett par år sedan om jag levde i en våldsam relation, så hade jag sagt nej direkt. Det fanns ju inga slag och inga synliga blåmärken. Därför tog det så lång tid innan jag förstod hur mycket relationen faktiskt hade förändrat mig.

I början var min sambo otroligt omtänksam och närvarande, men med tiden började små kommentarer att smyga sig in. Han kunde skämta om mig inför andra, ifrågasätta mina beslut eller få mig att känna mig överdrivet känslig när jag blev ledsen. Till slut började jag tvivla på mig själv nästan hela tiden.

Jag tänkte på hur jag formulerade mig, undvek ämnen som jag visste kunde göra honom irriterad, och jag försökte hela tiden se till att det var en bra stämning hemma. Det kändes som att jag långsamt blev mindre och mindre som person. Samtidigt fungerade livet utåt. Jag gick till jobbet, ledde stora projekt och försökte hålla ihop vardagen. Ingen omkring mig förstod hur dåligt jag faktiskt mådde.

Det som till slut fick mig att söka hjälp var att jag inte kände igen mig själv längre. Jag hade blivit osäker, rädd för konflikter och började isolera mig från vänner och familj.

Jag ringde Malmö Barn- och Kvinnojours stödlinje och för första gången kände jag att någon lyssnade på mig. Och på mina tankar. Kort därpå fick jag träffa en kurator på deras samtalsmottagning. I samtalen började jag förstå vad psykiskt våld kan göra med en människa över tid. Kuratorn hjälpte mig att sätta ord på sådant som jag länge hade försökt bortförklara. Det betydde så mycket att någon såg allvaret i det som jag berättade, även utan blåmärken eller tydliga bevis.

Jag kämpar fortfarande med att bygga upp min självkänsla igen. Men jag litar mer på mina egna känslor nu och jag går inte längre runt och tror att allt alltid är mitt fel. Och jo, efter ett tag kände jag mig starkare och lämnade min sambo.

Berättelsen är fiktiv men bygger på situationer som jouren möter i sitt arbete.