Emma, 16 år

Fick flytta till skyddat boende

”Jag trodde länge att det var normalt att alltid vara på helspänn hemma, och jag märkte hur mammas humör förändrades beroende på hur han var. Ibland kunde allt kännas lugnt och vanligt, och vi hittade på roliga familjesaker. Men ibland förändrades stämningen direkt när han kom hem. Då blev hela kroppen spänd utan att jag ens tänkte på det, sedan fick jag alltid så ont i magen.

Jag försökte ofta hålla mig undan och läsa av situationen för att undvika bråk. Eller rättare sagt, trigga igång hans humör ännu mer. Samtidigt oroade jag mig hela tiden för mamma. Till slut blev situationen hemma så allvarlig att vi behövde lämna snabbt. Jag hittade henne på golvet i köket när jag kom hem från en kompis en kväll. Han, som skulle vara en snäll pappa till mig, hade slagit och sparkat på henne och sagt att han skulle döda henne nästa gång hon var jobbig. Jag minns att jag packade några saker i en väska men knappt kunde tänka klart. Allt gick så fort och tårarna bara rann.

Jag och mamma placerades i skyddat boende hos Malmö Barn- och Kvinnojour, långt från den stad där vi tidigare bodde. I början var jag arg mest hela tiden. Arg för att behöva lämna mina kompisar och hela mitt liv bakom mig. Och mitt rum, även om det låter knäppt. Men jag älskade mitt rum. Samtidigt kände jag en stor lättnad över att slippa vara rädd hemma, och orolig för både min egen och mammas säkerhet hela tiden.

På jouren fick både jag och mamma stöd. För första gången pratade någon med mig om hur det hade varit för mig också, och inte bara om mammas situation. Det betydde mycket. Jag fick också hjälp att förstå varför jag hade haft så svårt att slappna av, varför det alltid kändes som att jag hade en klump i magen och varför jag reagerade så starkt på vissa saker. Det tog tid att känna mig trygg igen och jag saknar fortfarande delar av mitt gamla liv ibland. Faktiskt även pappa. Han kunde ju vara snäll ibland och vi gjorde ju roliga saker ihop också. Men idag känner jag inte längre samma oro varje gång någon höjer rösten eller en dörr slår igen hårt. Jag trodde länge att jag bara var stressad och känslig som person. Nu förstår jag att jag hade levt i en situation där ingen mådde bra och att min kropp och hjärna ständigt var på sin vakt.

Att bo i ett skyddat boende trodde jag skulle vara väldigt jobbigt, men det var en fin lägenhet som kändes trygg och framför allt så var det så bra personal som verkligen var ett stort stöd för både mig och mamma. Det betydde mycket. När jag fyllde år så ordnade de till och med ett födelsekalas för mig och bjöd in de andra kvinnorna och barnen som bodde hos dem. Att få den gemenskapen kändes väldigt fint och för en liten stund så kändes allt väldigt normalt men tryggt.”

Berättelsen är fiktiv men bygger på situationer som jouren möter i sitt arbete och kommentarer som skrivits i utvärderingar.