Emma, 16 år

Fick flytta till skyddat boende

För mig var det normalt att alltid vara på min vakt hemma. Jag kunde lätt märka hur mammas humör förändrades beroende på hur han var. Ibland kändes allt lugnt och vanligt, och vi hittade på roliga familjesaker tillsammans. Men ibland förändrades stämningen direkt när han kom hem. Hela min kropp blev spänd utan att jag ens tänkte på det, och sedan fick jag alltid så ont i magen.

Jag försökte ofta hålla mig undan och läsa av situationen för att undvika bråk. Eller rättare sagt, undvika att trigga igång hans dåliga humör ännu mer. Samtidigt oroade jag mig hela tiden för mamma. Till slut blev situationen hemma så allvarlig att vi behövde lämna snabbt.

Egentligen var det som vilken dag som helst. Jag hade varit i skolan och haft kul med min bästis hemma hos henne när vi gjorde läxor. När jag kom hem på kvällen hittade jag mamma på golvet i köket. Han, som skulle vara en snäll pappa till mig, hade slagit och sparkat henne väldigt illa och sagt att han skulle döda henne nästa gång hon var jobbig. Jag minns att jag packade några saker i en väska men kunde inte tänka klart. Allt gick så fort och tårarna bara rann.

Jag och mamma placerades i skyddat boende hos Malmö Barn- och Kvinnojour, långt bort från den stad där vi tidigare bodde. I början var jag arg hela tiden. Arg för att behöva lämna mina kompisar och hela mitt liv bakom mig. Och mitt rum, även om det låter knäppt, men jag älskade mitt rum. Samtidigt kände jag en stor lättnad över att slippa att vara rädd hemma, och ständigt behöva oroa mig för både min egen och mammas säkerhet.

På jouren fick både jag och mamma bra stöd. För första gången pratade någon med mig om hur det hade varit för mig också, och inte bara om mammas situation. Det betydde mycket. Jag fick också hjälp med att förstå varför jag hade haft så svårt att slappna av, varför det alltid kändes som att jag hade en klump i magen och  varför jag reagerade så starkt på vissa saker. Det tog tid att känna mig trygg igen och jag saknar fortfarande delar av mitt gamla liv ibland. Faktiskt även pappa. Han kunde ju vara snäll ibland och vi gjorde roliga saker ihop också.

Idag blir jag inte längre orolig varje gång någon höjer rösten eller en dörr slår igen hårt. Jag behöver inte vara på min vakt hela tiden längre.

Att bo i ett skyddat boende trodde jag skulle vara väldigt jobbigt, men det var en fin lägenhet som kändes trygg och framför allt så var det så bra personal som verkligen var ett stort stöd för både mig och mamma. Det betydde mycket. När jag fyllde år så ordnade de till och med ett födelsekalas för mig och bjöd in de andra kvinnorna och barnen som bodde hos dem. Att få den gemenskapen kändes väldigt fint och för en liten stund så var allt ganska normalt men tryggt.

Berättelsen är fiktiv men bygger på situationer som jouren möter i sitt arbete och kommentarer som skrivits i utvärderingar.