Birgitta, 68 år

Utsattes för försummelse

”Efter min operation behövde jag mycket mer hjälp hemma än tidigare. Min man skötte inköpen och hjälpte mig med medicinerna och sådant som jag inte längre klarade av själv. I början tänkte jag att jag var så lyckligt lottad som hade honom. Men jag ville inte vara till för mycket besvär och bad därför om så lite hjälp som möjligt.

Efter ett tag förändrades allt. Om vi hade bråkat lät han ibland bli att hjälpa mig. Han kunde även gå hemifrån fast att han visste att jag inte kunde ta mig ut själv. Allt oftare ställde han maten där jag inte nådde den eller sa att jag fick vänta med mina mediciner tills han hade tid. Om jag bad honom att ringa vårdcentralen suckade han bara och sa att jag alltid gjorde en så stor sak av allting.

Det värsta var nog att jag började känna att jag inte hade rätt att be om något. Jag lärde mig att känna av vilket humör han var på innan jag frågade. Vissa dagar lät jag hellre bli att äta ordentligt än att be honom att gå till affären. Jag skämdes också. Han hjälpte ju mig med så mycket, så hur kunde jag säga att han samtidigt gjorde mig illa?

En dag kom en väninna på besök och reagerade på att jag inte verkade må bra. Först sa jag att allt var som vanligt, men till slut berättade jag lite. Det bara kom. Och det var första gången som någon sa till mig att det inte var okej att använda den hjälp som jag behövde för att straffa eller kontrollera mig. Hon tyckte också att jag skulle höra av mig till en kvinnojour.

När jag senare tog kontakt med Malmö Barn- och Kvinnojour visste jag fortfarande inte att det som jag hade varit med om kunde kallas våld. Jag visste bara att jag hade blivit rädd för att behöva hjälp av den person som jag var mest beroende av. Och jag hade ständigt en klump i magen.

Jag pratade med en jättesnäll kvinna i stödlinjen som fick mig att förstå att jag inte var problemet utan att mitt beroende av någon annans hjälp användes mot mig. Det var väldigt skönt att höra de orden så att jag kunde släppa delen om att det var jag som var för besvärlig. Jag behövde ju faktiskt hjälp. På riktigt.”

Berättelsen är fiktiv men bygger på situationer som jouren möter i sitt arbete.