Ingrid, 77 år

Utsattes för latent och psykiskt våld

”Jag trodde nog inte att någon som jag kunde kontakta en kvinnojour. När människor pratar om våld i relationer känns det ofta som att de pratar om yngre kvinnor. Jag hade varit gift större delen av mitt vuxna liv och tänkte länge att det bara var så här vårt äktenskap blivit med åren.

Jag hade i princip under hela äktenskapet levt med nedlåtande kommentarer, kontroll och ett ständigt obehag hemma. Jag anpassade mig för att undvika hans hemska humör och till slut hade jag nästan slutat att säga emot om något alls. Det märkliga är hur man kan vänja sig vid sådant som egentligen inte är normalt alls. Men det fanns alltid ett obehag i luften och han gav mig ofta blickar som tydligt sa att jag skulle passa mig. Han hade slagit mig en gång när vi båda var yngre och kanske var det just den känslan som var värst, att han kanske skulle kunna göra det igen.

Jag kände mig ofta ensam, trots att vi levde tillsammans. Men jag skämdes över att prata om det. Jag tänkte att jag ändå var för gammal för att börja om och att ingen skulle förstå varför jag nu, efter så många år, till slut började säga ifrån.

Det var faktiskt ett tv-program som gjorde att jag ändå till slut sa ifrån. Det var en dokumentär om en äldre kvinna, precis som jag, som var utsatt för psykiskt våld och som hade tagit kontakt med en kvinnojour för att få hjälp. Så jag kände att det nog var dags ändå. Jag hittade Malmö Barn- och Kvinnojour och såg att de hade en stödlinje man kunde ringa.

När min man körde och handlade en dag så ringde jag. Det var en jättetrevlig kvinna som svarade. Hon tog mig på allvar direkt, lyssnade och frågade om jag ville träffa en kurator på jourens samtalsmottagning. Jag tackade jag och jag var så otroligt nervös inför det mötet, men det var en väldigt snäll och förstående kurator som jag fick träffa. En som lyssnade utan att stressa eller döma mig. Efter ett par samtal började jag förstå hur många år som jag gått runt och förminskat mina egna känslor och behov. Kuratorn hjälpte mig också att sätta ord på sådant som jag aldrig tidigare hade berättat högt för någon. Det handlade inte bara om relationen, utan också om självkänsla, ensamhet och en rädsla för förändring sent i livet.

Jag vet fortfarande inte exakt hur framtiden kommer se ut. Men idag känner jag mig inte längre lika ensam i det jag bär på och det har betytt mer än jag kan förklara.”

Berättelsen är fiktiv men bygger på situationer som jouren möter i sitt arbete.