Ingrid, 77 år

Utsattes för latent och psykiskt våld

Jag trodde inte att någon i min ålder kontaktade en kvinnojour. När människor pratar om våld i nära relationer så är det nästan alltid om yngre kvinnor. Själv hade jag varit gift större delen av mitt vuxna liv och tänkte väl att det bara var så här vårt äktenskap blivit med åren.

Egentligen var det betydligt värre, även om jag inte riktigt ville erkänna det. Det var elaka pikar och härskarteknik, och jag anpassade mig för att undvika hans hemska humör. Jag sa aldrig emot honom. Det märkliga är hur man kan vänja sig vid sådant som egentligen inte är normalt alls.

Det fanns alltid ett obehag i luften hemma hos oss och han gav mig ofta blickar som tydligt sa att jag skulle passa mig. Han hade slagit mig en gång när vi båda var yngre, och det var just den känslan som var värst – att han skulle kunna göra det igen.

Jag kände mig ensam och skämdes över hur jag hade det, men jag vågade aldrig berätta för någon. Jag tänkte att jag ändå var för gammal för att börja om på nytt och att ingen skulle förstå varför jag nu, efter så många år, till slut började säga ifrån.

Det var faktiskt en dokumentär på tv som gjorde att jag till slut sa ifrån. Programmet handlade om en äldre kvinna, precis som jag, som var utsatt för psykiskt våld och som hade tagit kontakt med en kvinnojour för att få hjälp. Så jag kände att det nog var dags ändå. Jag hittade Malmö Barn- och Kvinnojour och såg att de hade en stödlinje man kunde ringa.

När min man körde och handlade en dag så ringde jag. Kvinnan som svarade tog mig på allvar direkt, hon lyssnade och frågade om jag ville träffa en kurator på jourens samtalsmottagning. Jag tackade ja, även om jag var jättenervös. Det var en väldigt snäll och förstående kurator som jag fick träffa. En som lyssnade utan att stressa eller döma mig. Efter ett par samtal började jag förstå att jag under alla dessa år gått runt och förminskat mina egna känslor och behov. Kuratorn hjälpte mig också att sätta ord på sådant som jag aldrig tidigare hade berättat högt för någon. Det handlade inte bara om relationen, utan också om självkänsla, ensamhet och en rädsla för förändring sent i livet.

Jag vet fortfarande inte exakt hur framtiden kommer se ut. Men idag känner jag mig inte längre lika ensam i det jag bär på och det har betytt mer än jag kan förklara. Jag har också börjat att säga ifrån mot min man och tittar faktiskt efter ett annat boende nu.

Berättelsen är fiktiv men bygger på situationer som jouren möter i sitt arbete.