Leila, 24 år

Utsattes för hedersrelaterat våld och förtryck

”När jag kom till Malmö hade jag aldrig tidigare bott ensam. Hela mitt liv hade varit styrt av regler, kontroll och rädsla för vad som skulle hända om jag gjorde fel, och det kunde vara ett jättelitet fel. Jag var van vid att någon alltid visste var jag var, vem jag träffade och vad jag gjorde. Till slut kändes det som att jag inte hade något eget liv kvar. Vem var jag och vem var den där Leila egentligen?

Situationen hemma blev bara värre och värre och till slut förstod jag att jag behövde lämna, även om det var det svåraste valet jag någonsin har gjort. Jag placerades i skyddat boende hos Malmö Barn- och Kvinnojour, långt bort från den stad där jag vuxit upp. I början var jag rädd nästan hela tiden. Rädd för att bli hittad, rädd för att vara ensam och rädd för framtiden. Samtidigt kände jag en skuld som var jättesvår att förklara. För trots allt som hade hänt mig så saknade jag ibland min familj.

På jouren fick jag stöd både praktiskt och känslomässigt. Jag behövde hjälp med sådant som många tar för givet, som att skapa rutiner, våga röra mig ute själv och börja fatta egna beslut utan att vara rädd för konsekvenserna. Ja jag behövde till och med hjälp med att skaffa ett vanligt bankkort eftersom någon i min familj alltid haft kontroll över den delen. Det tog tid innan jag förstod att frihet också kan kännas skrämmande när man aldrig riktigt har fått ha den tidigare.

I samtal med jourens kuratorer började jag långsamt bygga upp tilliten till mig själv och mina egna tankar igen. För första gången kunde jag fundera över vad jag själv ville göra med mitt liv, vad jag drömde om, och inte bara vad som förväntades av mig. Jag hade också ett jättestort stöd av kvinnan som var boendesamordnare på jouren, hon blev min allra största trygghet och lät mig vara precis som jag var.

Jag bodde i skyddat boende i ungefär ett år och fick sedan hjälp av min kurator att hitta en lägenhet. Idag har jag alltså min egna lägenhet och försöker att skapa ett liv som känns mitt. Bara mitt.
Jag har fått ett fast jobb och har börjat simma på min fritid, något som jag verkligen älskar.
Visst är en del dagar fortfarande tunga och jag bär med mig mycket sorg. Men jag lever inte längre i ständig rädsla. Det är en frihet jag fortfarande håller på att vänja mig vid.”

Berättelsen är fiktiv men bygger på situationer som jouren möter i sitt arbete.