Sofie, 35 år

Utsattes för materiellt våld

”Jag tänkte nog länge att det bara handlade om hans humör. Han slog ju aldrig mig, så jag hade svårt att förstå att det jag levde med faktiskt var våld. Men hemma gick jag ständigt runt och väntade på nästa utbrott.

När han blev arg kunde han kasta saker, slå i väggar eller förstöra sådant som betydde mycket för mig. En gång kastade han min telefon i golvet så att den gick sönder. En annan gång rev han sönder fotografier och välte möbler under ett bråk. Efteråt blev det ofta jag som städade upp, och sa att det var lugnt. Vilket jag inte tyckte egentligen, men jag vågade inget annat.

Det handlade ju inte bara om sakerna som gick sönder, utan om den rädsla som fyllde hela hemmet. Som fyllde mig. Jag började anpassa mig mer och mer för att försöka undvika hans ilska. Till slut kunde jag känna stress bara av ljudet när någon stängde en kökslucka för hårt.

Jag skämdes över situationen och tänkte att andra nog inte skulle förstå eftersom han faktiskt aldrig slog mig, och jag vet inte varför jag hakade upp mig så mycket på det. Samtidigt mådde jag bara sämre och sämre och kände mig aldrig riktigt trygg hemma. Till slut tog jag mod till mig en kväll när han var ute med sina kompisar och googlade efter kvinnojourer. Malmö Barn- och Kvinnojour kom upp och det kändes som en trygg plats.

När jag kontaktade jouren pratade jag först med en jättetrevlig kvinna i stödlinjen som tyckte att jag skulle träffa en av kuratorerna, om jag ville, och jo, jag ville det.
Kuratorn var väldigt snäll och jag började förstå att det våld jag utsatts för bland annat var materiellt våld och att det också hänger ihop med psykiskt våld som kontroll, rädsla och att visa makt. Kuratorn hjälpte mig att se hur mycket situationen hade påverkat mig, trots att jag länge hade försökt tona ner den. Det var en sådan lättnad att någon tog det på allvar. Att någon fick veta vad jag utsattes för.

Idag lever jag i en ny relation och det känns fortfarande ovant att få vara hemma utan att hela tiden vara beredd på att något ska hända och det är nog först nu jag på riktigt inser hur mycket energi som tidigare gick åt i min förra relation till att försöka förebygga nästa utbrott.”

Berättelsen är fiktiv men bygger på situationer som jouren möter i sitt arbete.